VÄNNER OCH BEKANTA

tycker att jag behöver den här vilan från Laura.
Men vad tror folk — att jag kan sitta och rulla tummarna, när det finns så mycket jag vill ha gjort innan hon kommer hem.
Det känns som om folk tror att Laura är till besvär, och bara jag kan slippa ifrån henne är allt frid och fröjd.
Den dagen kommer kanske när hon inte längre känner igen mig, och hon blir svår att ha att göra med — men där är vi inte än.
De känslomässiga banden är starkare än någonsin, och vi har det trevligt tillsammans. Fysiskt kan det understundom vara tufft, men Laura är ju inte besvärlig.  Även om sjukdomen har förändrat hennes sätt att tänka och framför allt att minnas, så är ju inte hennes personlighet förändrad. Perioden då hon var psykotisk, var naturligtvis annorlunda, men det var fläckvis, och då var hennes lidande det svåraste att se.
Det enda som kan hjälpa mig, är om jag kan uträtta mina ärenden utan att behöva stressa, och utan att behöva oroa mig för att något ska hända henne om hon är ensam hemma.

Bilen måste in på verkstad, några da'r. Då är det gott att ha en verkstad som hämtar och lämnar bilen — av ren godhet. Jag är lyckligt lottad.

Nu ska jag ta' in ved, från det snabbt krympande vedförrådet, och om det inte är alltför kallt tänkte jag rensa bort en skottkärra med vissna lupiner från grusgången.

Senare
Ena sidan av gången är befriad från lupiner.
En skottkärra med ved står på trappen, och jag ska strax bära in den.
Jag har talat med sjukhuset, inga besked om hemgång. 
Talade även med Laura, hon låter samlad och närvarande. Och har det långtråkigt.
Tyvärr mår jag inte tillräckligt bra för att åka och hälsa på mor. Jag har nästan kört av vägen ett par gånger, då jag var på väg att tuppa av.