GÅRDAGEN BLEV LÅNG,

 och bestod mest av väntan. Vi kom till sjukhuset klockan elva men inte förrän klockan fem kom Laura in på operation. Alla de timmarna satt jag på en köksstol bredvid Lauras säng. Tröttsamt. 
På resan till sjukhuset förvånade hon mig genom att säga att "här är Bysjön". Visserligen var det bara några dagar se'n vi åkte där senast och jag talade om att det var Bysjön, så det måste ha aktualiserat gammal kunskap. Men en stund senare uppmanade hon mig att vara på min vakt — hon litade inte på taxikillen.
Lauras säng stod centralt, och det blev kanske lite för livligt för henne. Först var hon intresserad, och lyssnade till vad folk sa', och kommenterade dialektala uttryck och prepositioner — men så småningom blev det nog lite för mycket. Varje gång någon, som hon uppfattade som läkare, gick förbi, ropade hon "T-ström", vilket jag tror var ett gammalt sjukhusminne av en läkare hon träffade några gånger, för säkert mer än tjugo år sedan. 
Ingreppet tog knappt en timme. Personalen tyckte nog att vi skulle stanna kvar över natten — men det hade komplicerat livet, och dragit ut på en jobbig situation. Så den kloke läkaren, tyckte att vi gott kunde fara hem.
Vi kom inte hem förrän halv nio, så först av allt såg jag till att Laura kom i säng, och serverade henne lite yoghurt och en macka. 
När se'n tvättningen var avklarad, gick jag för att, som vanligt, plocka undan lite innan jag gick in för att säga godnatt — men då sov hon redan, tillsammans med Munken. Och jag var inte sen att följa deras exempel.

I dag har mor varit extremt trött, inte orkat resa sig — jag har larmat fyra gånger för att få hjälp med förflyttningar.

Jag märker att ju mer jag orkar engagera mig i vad hon säger, och hitta intressanta samtalsämnen, ju bättre fungerar hon — men det är sannerligen inte lätt.