SOM JAG SAGT TIDIGARE

är rehab de enda jag litar på inom den så kallade omsorgen i vår by. De ringer eller mejlar, när de kommer på något som kan göra livet enklare för oss. De frågar om det passar oss att de kommer då och då. Och de kommer vid avtalad tid.
Nu har Laura fått en luftmadrass — inte en där luften cirkulerar med hjälp av en moter, för en sådan provade hon redan för ett par år sedan, men betackade sig efter en natt. Den här tycks vara bekvämare, och i tre dagar har hon vilat middag på den — utan att protestera alltför högljudt. Återstår att se hur det fungerar i längden.  Det kommer några tjejer och stjälper henne i säng, fortare än kvickt, på eftermiddagen. När de avlägsnat sig har jag fått hjälpa henne att hitta en bekvämare ställning, eftersom hon har legat som en korkskruv.  Naturligtvis kommer jag att få säga återbud, de dagar jag ska handla, eftersom jag inte klarar av att både uträtta ärenden och passa hemtjänstarna. 

Jag fortsätter att förundras över den enorma förbättringen i Lauras sinnestillstånd. Undanta’r man glömskan och den fläckvisa förvirringen, så är den största skillnaden mellan min nuvarande mamma och den den som var, att Laura inte längre kan småprata någon längre tid. Alla samtal dör ut tämligen snabbt, i brist på bränsle. 
Och just som jag sagt detta, ropar mor och säger att någon sagt åt henne att räkna till sextio. Det var rätt länge sedan hon talade om någon eller några som gav henne den sortens uppdrag.