NÄR SKA VI ÅKA HÄRIFRÅN,

 undrar mor. Jag talar om att vi bor här och att vi ska vara kvar hemma. Det tycker hon är skönt, men efter en stund frågar hon: "så vi ska inte åka härifrån?".
Jag ser på hennes ögon att hon har svårt att orientera sig. Men en liten stund senare läser hon tidningen och vi talar om det hon läser.
Snart är ännu en dag till ända, och jag känner mig lika försumlig som alltid, för att jag inte har orkat vara trevligare, inte kunnat komma på stimulerande samtalsämnen eller sysselsättningar.
Det känns som om jag snart brister — eller imploderar, är kanske troligare. Men jag vet ju att dagen går i repris i morgon — och jag är lika obrusten eller oimploderad då som nu.
Maten börjar ta slut, så nu hoppas jag att jag snart mår så bra att jag vågar lasta in mor, rullstol och turner i bilen och fara till affären.
m
Ett par av er har frågat när början av dagboken kommer på plats. Det dröjer! Jag har försökt, men det rör sig om många inlägg så jag inser att jag nog får vänta tills datorn, hemtjänst och jag fungerar. Om det någonsin kommer att inträffa samtidigt återstår att se.