lördag 15 september 2012

IBLAND KÄNNS DET SOM


om Laura tagit ett litet steg bakåt. I stället för att ropa på mig när hon ville gå upp efter middagsvilan, så satt hon upp och slog på grinden. När jag kom var hon alldeles olycklig för hon trodde att jag glömt bort henne. "Jag trodde att alla glömt bort mig" sa' hon. Det tog en bra stund innan hon kommit i balans igen. Väl ute i köket började hon riva blad ur sin almanacka. När jag frågade vad hon gjorde, försökte hon gömma bladen under kläderna.
I dag bad hon att få vila middag redan klockan två. Eftersom hemtjänstarna inte kommer förrän vid tretiden, ringde jag och sa' att vi inte behöver hjälp i dag. Klockan fem stod det två töser här, för att hjälpa henne upp ur sängen. De blev sura på mig, när jag helt spontant sa' att nu fick de väl ändå börja tala med varandra på arbetsplatsen. 
I tidboken stod det bara att ingen hjälp behövdes klockan tre! De behöver inte bara tala med varandra — de måste börja tänka också. Om Laura i vanliga fall inte kan förmås att vila i mer än en timme, så ska de väl inte tro att hon plötsligt kan 
ligga kvar i tre timmar! Och är de osäkra, kan de ju alltid ringa och fråga.

Morgonrodnaden var makalöst vacker halv sju i morse, men när jag kom ner en kvart senare, var den nästan borta. Det var bara fyra grader, men det var så vackert att jag ändå satte mig på verandan. Med elektrisk filt och tre katter i famnen var det skönt. Jag fick sitta i två timmar innan mor ropade. Då hade hon fastnat med foten under grinden — igen, och såren på benet blödde en aning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar