HADE JAG BARA VETAT

att ”Att möta personer med demens” var den bästa av de tre böckerna jag lånade, hade jag väl börjat med den. Som det nu är har jag bara kommit till hälften av den, och är för dålig för att orka läsa mer än en sida åt gången.

Hemtjänst fortsätter att komplicera mitt liv. Jag kan inte handla om jag inte tar med mig mor, vilket rent fysiskt är tungt. Det betyder att jag kan inte handla när jag maten är slut, utan jag får vänta tills jag mår så pass bra, att jag tror att jag klarar av det utan att bli akut sjuk i affären, eller hemska tanke, när jag kör.

Men mitt i eländet är jag så glad och tacksam för att mor mår så bra — både fysiskt och psykiskt.
När jag läser om dementa personer, kan jag bara konstatera att så Lauras demens är inte särskilt uttalad. Med tanke på hur illa ställt det har varit, så är det nära nog ett mirakel. Visst händer det att hon tänker hälla ut kaffet på golvet, eller oroar sig för att hon inte har något hem — men det är övergående tillstånd, som väl kompenseras av de klara ögonblicken däremellan. 
Det kan vara svårt att förstå hur en människa som förefaller helt klar och medveten, i nästa stund säger eller gör något som vittnar om motsatsen. Men den svårigheten lever jag så gärna med!