fredag 10 augusti 2012

JAG HADE ALDRIG KUNNAT TRO


att Laura skulle bli så mycket bättre. Till och med Elisabeth tycker att det är fantastiskt. Det kan vara svårt att peka på exakt vad det är som är så mycket bättre, eftersom sjukdomsbilden innehåller så många delar. Men att se gamängen och spjuvern titta fram igen, är en gåva som jag är oändligt tacksam över!
Musiken är ett annat område som har förbryllat mig — när hon var som sämst, klarade hon inte av att lyssna på musik som hon vanligtvis tycker om. Hon upplevde det bara som upprepningar. Häromdagen lyssnade hon intensivt, och njöt, av Benjamin Brittens Solocellosvit Nr 1 och John Taveners Stråkkvartett Nr 1, ”The Hidden Treasure”. Musik som är betydligt modernare än den vi vanligtvis lyssnar till.

Jag tror att duschen gick bra i dag — kanske för att de var två av de mer mogna damerna som skötte den.
Nu hinner jag inte ens skriva färdigt vad jag tänkt, förrän mor blir mer orolig än hon varit på flera da’r.
Eftersom jag varit uppe se’n klockan sju i morse, och haft en magnifik huvudvärk hela da’n är det lite svårt att vara den tålmodiga och hjälpsamma dottern just nu.

Tjejerna från rehab var här på förmiddagen och vi provade olika metoder att flytta orörlig patient i, och från sängen. I nästa vecka kommer en mer avancerad turner. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar