söndag 12 augusti 2012

HÄR SITTER JAG,


S.Katten och Munken — det vill säga katterna ligger på sin dyna och snarkar — och har det skönt. Jag har varit här sen strax efter sex, drygt tre timmar, och inte orkat ta mig för med något av allt jag tänkt göra på morgonen.
I stället för att sätta en deg, göra yoghurt, plocka undan, dammsuga och förbereda soppan, läser jag. Och inte läser jag något matnyttigt — jo jag läste ett kapitel i ”Demensboken” innan jag nästan somnade, så efter en stunds vaket sovande, övergick jag till Beecher Stowe. Rättfärdigar mig med att jag lär mig nya (det vill säga gamla) ord och uttryck.

De senaste dagarna har mor vaknat gladare än på länge — kanske är hon inte så desorienterad som ibland tidigare. Och dagarna har varit bra. Men det kan slå om snabbt. I går eftermiddag hade vi det trevligt, läste och småpratade, när jag märkte att hon blev oroligt. Ofta börjar det med att hon inte vet var hon ska sova instundande natt, och när jag talar om det, undrar hon hur hon ska ta’ sig dit. Se’n tog det inte lång stund förrän hon sa’ att hon var rädd. Hon fick en droppe cisordinol, och jag tror att oron gick över — i alla fall uttryckte hon inte någon mer rädsla. 
Det är ett märkligt tillstånd, eftersom hon både är ”här”, och i en för mig fördold värld. 
När hon lagt sig, gick jag som vanligt mellan mina sysslor, och Laura, för att berätta vad jag höll på med. Hon var mycket intresserad av vad vi ska servera Agnes för mat, och vi diskuterade sallader och mat som man kan laga i förväg. 
Dessa vardagliga stunder, när hennes demens ligger i träda, betyder så mycket för mig. Det är så jag vill minnas min vackra, engagerade och omtänksamma mor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar