DET HAR BLIVIT

 en halv grad varmare sen jag kom ut för en halvtimme sen — då hade termometern inte ens fyllt tio grader. Men Munken och jag har varmt och gott bland filtar, schalar och halvvantar. Nåja, det senare bryr sig Munken inte om, annat än att han hårar ner de svarta vantarna, så att ser ut som kattungar.
Laura hade stora problem i går kväll, med att orientera sig i livet. När jag talade om hur länge hon varit pensionär undrade hon vad hon gjort i alla dessa år. Om hon varit sjuk och medvetslös. Hon mindes inte något av dessa år, visste inte var hon var, och hur det kom sig att vi flyttat hit. Hon kände inte igen sig i huset, allt var nytt för henne. 
Det måste vara en förfärlig känsla att inte veta var man är och vad som förutvarit.
Det tog en stund innan hon kom till ro, hon ropade och ville veta varför hon inte hade en riktig pyjamas på sig.
Några minuter senare ville hon veta, hur hon skulle bära sig åt om hon blev kissnödig.

Strax före midnatt hörde jag att hon talade, och gick ned till henne. Då satt hon upp i sängen, och sa’:”många är fångar i sina sängar”. Inte konstigt, för hon avskyr sängen och grinden. Vi talades vid en stund, och jag tände en liten lampa åt henne, innan jag återvände till min säng — och slocknade omgående.
Läser just nu Tarja Brandeus debattartikel om äldrevården, i DN. Intressant.


Jag är så innerligt tacksam, att jag har möjlighet att bo tillsammans med Laura, att jag kan tala för henne. Hon skulle fara illa om hon stode ensam i världen.
Tur att jag är tuffare än hon — för en vacker dag står jag där.