ALLA DESSA KÄNSLOR

som dansar runt i kroppen, kan vara svåra att definiera. Det är ju inte bara mitt förhållande till Laura, eller rättare sagt hennes demens, som orsakar känslor jag måste analysera och bearbeta. Kanske har jag i min iver att acceptera hennes åldrande, glömt bort att jag måste hantera min egen sjukdom och framtid. Den delen finns bara som ett mörkt moln vid horisonten. 
För att inte tala om allt jag förtränger, för att orka med här och nu. Sådant som jag önskar att det funnes andra som kunde ta' hand om. Några som sa' åt mig att sova middag medan de klippte gräset, diskade, städade, fyllde i blanketter, fixade datorn, telefonen, lådor som inte går att dra ut och alla tusen små irriterande saker som inte funkar.

Nu borde jag gå in och förbereda en kaka, jag tänkt ha till efterrätt när Agnes kommer. Och dagens avokadosoppa.