torsdag 26 juli 2012

DET TAR PÅ KRAFTERNA


att tampas med hemtjänsten.
När jag ringde dem i går morse, för att få mammavakt medan jag handlade mat, fick jag veta att da'n innan var alldeles för sent att ringa. Jag var tilldelad mina fyra timmars ledighet på fredag i samband med duschen. Det hade ju varit bra om även jag blivit underrättad om detta! Då hade jag kunnat tala om att jag inte kan lämna huset i samband med duschen, mor kommer att behöva tröst och sympati efteråt.
Mejlade omgående mina synpunkter till enhetschefen, som ringde tillbaka. Stackar'n, hon är nog rädd för mig nu. Hon bad att få komma hit och diskutera situationen — men det här är ju frågor som vi inte kan tala om med mor närvarande. Vilket hon tycks ha svårt att fatta. Då valde hon att fortsätta samtalet per mejl. Varför det inte gick att göra det i telefon är mer än jag begriper. Men kanske är det bra att det sker skriftligt, då finns allt på pränt om det skulle uppstå tvivel om vad som beslutats.
Så nu har jag använt stor del av morgonen till att säga mitt hjärtats mening, utan att bli alltför bitsk. Får se när svaret kommer, hur hon ta'r det.

I går låg Laura redan innan Inga-Lill, en av de bättre hemtjänstarna, kom. En av få som inte daltar med mamma, och som inser att relativt många av hennes fakulteter fortfarande är intakta.

Laura är ovanligt närvarande och harmonisk just nu. Skräck och oro går över förhållandevis snabbt om jag är närvarande och kan leda hennes tankar på andra vägar.
Hon vill så gärna hjälpa till, hon vill vara delaktig i vardagen — och det är så svårt för mig att se till att hon får det. Särskilt som jag redan förenklat och rationaliserat det mesta för att jag ska orka med.
Det här är en av de få tillfällen i livet jag önskar att jag vore rik — ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa de tjänster vi behöver. Tänk att ha en bil med ramp, så att vi skulle kunna göra utflykter. Att dag ut och dag in, sitta antingen inomhus eller på trappen kan ju få vem som helst att längta efter andra vyer.
Det är så mycket jag önskar att jag kunde ge Laura — både emotionellt och materiellt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar