DET ÄR MÖJLIGT

att kontorsfolket inom äldrevården, någon gång under sin klättring uppåt, praktiserat bland pottor och gamlingar — men deras fantasi räcker uppenbarligen inte till, när det gäller att förstå hur det känns att vara anhörig.  Kanske går det inte att föreställa sig hur det sliter att dygnet runt finnas till hands för en älskad person, vars personlighet inte längre är vad den varit. Bitvis är det tungt rent fysiskt — men känslomässigt är det ännu tyngre. 
Att man inte orkar med tunga lyft, är något de flesta förstår, men att man kan se hur en marmeladskål glider av brickan, och sen bara stå och titta på den innan man vänder och går därifrån — det är inte lika acceptabelt. Att hellre gå i skitiga kläder än att leta fram rena, att inte orka betala sina räkningar eller ringa viktiga samtal är suspekt, för att inte säga asocialt. 
Så när enhetschefen lägger över ansvaret på mig, att ordna ett möte oss emellan, och jaga hemtjänsten (som är svårfångad) för att få en mammavakt, blir jag irriterad. Inte nog med att det är svårt att ta’ sig för med allt annat än det som är akut, jag rår inte över min tid, jag hamånga gånger svårt att komma ifrån för att ringa.