ALLT DU GÖR FÅR GULDKANT

sa' mor till mig, när jag satt hos henne i natt (mellan 1:40 0ch 2:30). Jag blir så rörd, när jag märker hur mycket som trots allt finns kvar av min rara och omtänksamma mamma. Den stunden jag satt hos henne hann hon med många gullunge och talade om hur mycket hon älskar mig och så försäkrade hon sig om att jag satt bekvämt. Det var bara de första minuterna som hon hade tvångstankar.
Jag hade svårt att somna när jag kom tillbaka till sängen, och jag undrar om inte också mor låg vaken. Jag var inne hos henne när hon hostade för att ge henne en rondskål att spotta i.
När jag sitter och tittar på min älskade mamma, som ser ut att sova, men inte gör det, undrar jag vad hon tänkte alla gånger hon under min barndom satt hos mig.
Jag minns ett sportlov när vi var i fjällen, och jag var ruskigt förkyld. En eftermiddag när jag vaknade efter att ha sovit middag, satt hon bredvid sängen och tittade på mig, sa' att nu rosslade du inte så mycket, jag tror nog att febern har släppt. Jag minns barndomens trygghet när någon satt bredvid sängen.


Nu sover hon fortfarande, och jag hoppas att hon gör så när rehab kommer med sängen, och de andra prylarna. Men jag kan tänka mig att det inte kommer att bli helt ljudlöst.