Kvällen blev trevlig, mor på gott humör. Men så fort hon kom i sängen, märkte jag att hon var rätt "borta".
Klockan ett ropade hon på hjälp. Talade om att hon legat och ropat i två dygn utan att någon hört henne. Kunde bara slå mig ner bredvid sängen och hålla henne i hand. Hon var rädd för alla elaka människor som ville henne ont och som tar sig in i vårt hus.
Efter en timme fick jag gå tillbaka till sängen. Tog en stund innan jag somnade.
Tyckte att humöret var bra i morse, men mamma hade inte mer än avslutat sin frukost förrän det bröt loss. Efter en halvtimme frågade jag om hon ville sitta i salen, det var OK, men väl där vägrade hon att hjälpa till med flytten till sin stol. Kunde bara hålla i henne så hon inte föll av stolen. Efter ytterligare en halvtimme, lyckades jag komma loss och ringa till hemtjänst och be om hjälp. Det tog väl en halvtimme så kom två tjejer, som fick över mor i stolen. Kanske var det bra att de fik se hur det kan vara, även om det nästan var över innan de kom.
De kontaktade hemsjukvården, så det ringde en sköterska efter en stund. Skönt då slipper jag.
Så inträffade nästa anfall 11.30, som varade trekvart. Nu är det över, och jag är rätt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar