KVÄLL

Det är nog första gången jag på allvar tänkt att det kanske är nödvändigt med demensboende för Laura.
Nu har hon somnat i sin fåtölj, men först var det ännu en episod med andnöd, subjektiv andnöd, skulle jag nog vilja påstå. och hon är övertygad om att någon vill ta' livet av henne.

Funderar mycket över, hur många av alla dessa demoner hon levt med i hela sitt liv. Uruselt självförtroende har hon alltid haft, men allt det andra, alla rädslor?
Tänker ibland att det är märkligt att hon inte fört över något av allt detta på mig. Jag har nog mina sidor, men dåligt självförtroende har jag inte, och ängslig är jag inte, och ibland är jag nog korkat blåögd och tror folk om gott.

Just nu vet jag inte om jag ska väcka henne och få henne i säng, eller låta henne sitta i stolen och sova.

Hade inte mer än skrivit ovanstående förrän hon vaknade, solig, glad och närvarande!
Vi gick och lade oss tämligen omgående, det vill säga jag nattade mamma och hoppade själv in i duschen. Så tog jag en snabbis (4 minuter) runt huset för att se vad som händer i trädgården.
Nu ska jag sova, är så trött! Måtte morgondagen bli bättre än dagen.