Däckstolar är väl inte min melodi, men just nu skulle jag gladeligt slå mig ned i en, och låta någon annan sköta "marksörvisen".
Nästa anfall kom efter fikat, började tämligen lugnt, med "bara" dödsångest. Övergick se'n i den värsta sorten, där jag var tvungen att kolla att ingen fanns utanför, under sofforna eller i kuddfodralen! Hon var helt hysterisk och ville ha en läkare. Till slut lovade jag att ringa Elisabeth som rekommenderade starkt kaffe. En dryck som hon spottade ut, och det lilla som hon till slut svalde, spydde hon upp. Varefter hon var övertygad om att någon försökte förgifta henne. Och nu var hon så rädd att jag inte ens fick lämna hennes sida.
Det blev bättre så småningom, men jag såg att hon var ledsen, och nu vid sängdags grät hon för hon var så besviken på "någon".
Psykosen är ju något nytt, men deprimerad var hon ju periodvis under hela min uppväxt, så allt det här har hon säkert burit på i hela sitt liv.
Insåg just nu att jag inte ens hunnit kamma håret i dag, bara satte i ett hårspänne i morse.
Mådde så dåligt ett tag i dag att jag faktiskt låste upp ytterdörren, tänkte att om jag blev så dålig att jag blev tvungen att ringa efter ambulans, så skulle de kunna komma in.
Nu mår jag bara illa. Och fasar för varje ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar