EN TRÖTTSAM DAG

Vaknade strax efter fem, väckarklockan stod på halv sex, så det var ju ingen idé att somna om.
När jag skulle väcka Laura halv sju, sov hon så djupt att det nästan var omöjligt. Kanske var det också dumt att jag gjorde det, för hon gick nästan rakt in i en psykos. Blev sittande i rullstolen över en halvtimme, utan att kunna flytta över till hissen. Inte förrän Sigrid kom var vi på väg ned. Hon kom så sent att jag inte hann säga allt jag tänkt.
Resan till sjukhuset gick utan problem, fick komma in nästan på en gång och röntgen tog inte många minuter. Kvart över nio satt jag i bilen igen. Att åka en timme för något som ta'r tio minuter, känns lite tufft.
Hem till apoteket och en språngmarsch genom konsum och ICA.  
Möts av en butter mamma, som viskar "it has been hell, it has been hell". Sigrid är en "hussy" så jag kan förstå mor. Men det gör ju att jag tvekar att lämna henne hos Sigrid annat än för korta stunder.
Vi kom aldrig till efterrätten innan det var dags. Fick i henne både de nya dropparna och sobril, och lyckades få in henne i salen. Lite sur på Sigrid som flyttat ut i köket, eftersom det är svårt att hantera mor om hon sitter på arbetsstolen när det bryter loss. Slängde kaffet jag bryggt åt mamma gjorde hon också, det såg för svart ut!
De nya medicinerna dämpade nog eländet en aning.
Efter fikat somnade mamma och sov nog ett par timmar, säkert sobrilens förtjänst.
Vaknade och gick nästan direkt in i ett nytt entimmes anfall.